Bollplanket

I dag läste jag en intressant artikel i Svenska Dagbladet om att allt fler distansstuderande kvinnor tar allt färre högskolepoäng: Kvinnor tar allt färre poäng.

Orsaken till detta sägs i artikeln vara att många distansstuderande har svårt att prioritera sina studier: “Många gör det här vid sidan om, men om du läser på exempelvis halvfart krävs det att du lägger ner 20 studietimmar i veckan. I början är ofta ambitionen stor, men sedan halkar många efter” och “När man pluggar på distans är det mer upp till en själv att man sköter studierna och inte samma press, det är lättare att andra saker tar över och att studierna blir lidande.”

Men i artikeln står även:

• “andelen studenter som läser på distans har ökat kraftigt de senaste åren”
• “det är fler kvinnor än män som väljer att läsa på distans.”
• “Studenter som läser på distans presterar märkbart sämre än studenter som läser på plats, vilket förklarar den kraftiga försämringen bland kvinnor.”
• “En stor del av distansutbildningen består av fristående kurser, och ingår alltså inte inom ramen för ett program.”

Jag tror att att en viktig anledning till varför många kvinnliga distansstuderande inte tar sina poäng, är att allt fler kvinnor sett möjligheten att “nöjesläsa” eller helt enkelt fortbilda sig på sin fritid. I dag kan man tack vare distanskurserna enkelt söka kurser som man inte måste gå och klara och man kan testa lite här och där och bara äta de godaste karamellerna på kursen. Kurspoängen är inte viktiga för dessa studenter, utan inspirationen och kunskaperna. För samhället kan dessa elever vara bra (de fortbildar ju sig frivilligt och på sin fritid), men de kan vara kostsamma för institutionerna!

I boken Skriva för att lära: skrivande i högre utbildning (2002) av Olga Dysthe,  Frøydis Hertzberg och Torlaug Løkensgard Hoel, ger författarna bl.a. rådet att skrivpedagogen själv ska skriva, visa upp sina texter och delta i responsgrupperna, annars blir det som ”en simbassäng där alla är nakna utom en”  (2002, s 183).

Det är en fantastisk liknelse och låter klokt. Ändå är jag lite tveksam. Vad tycker du?

Att läraren/kursledaren/skrivpedagogen själv gör övningarna kan väl bara vara bra, men ska han eller hon visa upp resultatet? Vilka för- och nackdelar finns med det?

I dag testar jag rådet. Här kommer alltså mitt svar på den övning som eleverna har i läxa till i dag.

”Det kom ett brev om sommarsäd” av Pär Lagerkvist

Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng
och mogen råg och blomstersäng,
och Han som över allting rår
från år till år.

Där låg i solen gård vid gård
inunder Herrens trygga vård,
och klara klockor ringde fred
till jorden ned.

Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.

”Brev II” av Charlotta Wasteson

Jasså, morsan skriver
till dig fortfarande.
Till mig har hon
inte skrivit en rad
sedan 1963.

Själv minns jag henne
bara som stolt och krävande
med sin hårda träslev i näven
och sin stränga gud i förklädesfickan.

Tror du hon vill försonas,
innan hon ger sig av?

Nyss läste jag ett intressant inlägg  av Ingemar Svensson på Tankesmedjan OmBildning “Vad är bildning och vad har bildning med Internet att göra?” publicerad på nättidningen re:flex.

Med begreppet “bildning” och Bernt Gustavssons bok “Kunskapsfilosofi” som utgångspunkt beskriver Ingemar Svensson sin framtidsvision för skolan och (det livslånga) lärandet:

“det huvudsakliga lärandet kommer att ha genomgått en i grunden revolutionär förändring där det formella och det ickeformella lärandet kommer att kombineras med ett allt mer dominerande informellt nätbaserat lärande där vi inte längre anmäler oss till några organiserade kurser eller studiecirklar, där vi i stället med hjälp av vår personliga lärmiljö på nätet och med hjälp av vårt/våra personliga lärnätverk eller lärgemenskaper på nätet helt och hållet själva kan styra vad vi vill lära, hur vi vill lära och tillsammans med vem eller vilka vi vill lära. Kunskapen finns inte längre i lärarens huvud eller ens i den lilla studiecirkelns gemensamma erfarenhet och nyfikna strävan. Kunskapen finns i ett digitalt kaos, i nätets synbara oändlighet, spridd som delar att hitta och kombinera, i alla de nätverk du har eller skaffar dig tillgång till, i alla de databaser och sökverktyg du har eller skaffar dig tillgång till, hos alla de människor där ute som du kan möta och lära av och tillsammans med, i forum, i bloggar, i communities, i sociala media, genom Skype, MSN…you name it.”

Svensson fortsätter: “Spekulerar jag och bygger framtidsfantasier? Glöm det. Allt detta är redan här Tror du mig inte, gå då och fråga närmaste tonåring!”

Min erfarenhet är dock att de flesta tonåringar är duktiga på att använda datorer men inte på använda dem till kunskapande. De (och de flesta av deras lärare) har alltså en lång väg att gå innan de kan uppnå Svenssons vision.

Svensson skriver också: “Vem kommer att vara vinnare i detta framtida lärlandskap?”

Det är en intressant fråga. Jag är dock oroad över vilka som blir förlorarna, för det är en tuff utmaning som ungdomarna ställs inför.

Jag har smakat lite på den framtid som Svensson målar upp och jag trivs som fisken i vattnet, men så har jag också massor av studieerfarenhet och massor av motivation. Hur går det med dem som saknar båda delarna?

Kanske har den personlige coachen/läraren inte spelat ut sin roll?!

Läste nyss ett intressant inlägg i skoldebatten skrivet av Helena von Schantz: Skolpolitikens dagsländor och myror,  publicerat den 10 aug 2010.

Här kommer en godbit:

“Det finns två sorters skolpolitiker. Dagsländan sitter på sin kammare, lägger pannan i djupa veck, trycker upp och ner udden på kulspetspennan och klurar ut hur en bra skola skulle se ut. Man målar upp en bild på “that inner eye that is the bliss of solitude” som Wordsworth skriver om . Små, rara barn rusar fram till bokhyllor och datorer på jakt efter kunskap. Inga lektioner, inga korridorer, inga betyg, inga läxor, inga katedrar, inga lärare som tror att de vet mer än eleverna. Istället välvilliga handledare som hjälper de små i deras kunskapsskapande verksamhet. Litet Mikael Wiehe i bakgrunden. Dagsländan har inga problem med att förklara hur en bra skola för alla ska se ut. Den skolan har han eller hon ju redan skapat i sitt eget huvud.

Så har vi myran. Myran är ständigt i färd med att leta problem och föreslå lösningar. Han eller hon pratar med lärare, elever och föräldrar. Frågar vad man brottas med och vad man föreslår för åtgärder. När samma problem dyker upp om och om igen lägger myran det på sitt ritbord. Om så lösningar som provats verkar ha effekt, ja då lägger myran ett förslag. Sedan hör myran sig för igen. Blev det bättre? Är svaret nej så bär det av tillbaka till ritbordet igen. Myran kan inte ge ett recept på en bra skola för alla. Däremot kan myran, om tid och möjlighet ges, forma en bra skola för alla.”

Vad säger du: Är det dagsländor eller myror som vi behöver i skolpolitiken?

Jag är nästan färdig med första delkursen och har nu kommit in på LC200N Digital kompetens och lärande II 8,0 hp vid KTH. Jag har gått igenom kursmaterialet och kurslitteraturen och funderat över vilka böcker jag behöver skaffa. Spännande!

Redan i maj började jag skissa på en webbplats för mina kurser (Fröken Wastesons länksida), men jag har inte hunnit börja använda den än. Än mindre har jag hunnit utvärdera den. Detta arbete vill jag fortsätta på.

Mitt projektarbete ska alltså bestå i att försöka ta reda på:

• Vad kan man använda en sådan webbplats till?
• Vilka fördelar och möjligheter finns med arbetssättet?
• Vilka nackdelar, svårigheter och problem finns med det? Jag skulle här också vilja försöka komma med förslag på lösningar på problemen.
• Vilka verktyg kan man välja? Blogg eller wiki eller något annat? Vad finns det för fördelar och nackdelar med olika lösningar?
• Hur skulle man kunna organisera/strukturera webbplatsen? Varför ska man välja att göra så?

Projektet kommer inte i första hand att vara själva skapandet av webbplatsen (även om jag kommer att fortsätta jobba med den). Mitt övergripande mål kommer istället att vara att försöka ta reda på om fördelarna eller nackdelarna överväger: är det bra eller dåligt att skapa en sådan webbplats? Är det bra för mig? Är det bra för lärare generellt? Finns det lärare och elever som arbetssättet skulle kunna passa särskilt bra (eller dåligt) för? Till min hjälp kommer jag att ta kurslitteraturen (och annan litteratur), egna erfarenheter och mina elevers synpunkter.

Har ni gjort något liknande eller har ni andra tips?

Jag tycker att det är bra om eleverna har tillgång till Wikipedia, Flickr, Facebook och Bilddagboken etc även från skolans datorer. De behöver träna sig att använda källkritik såväl när de läser kompisarnas inlägg på Facebook som artiklarna på Wikipedia, och vi kan i skolan ha bra diskussioner kring hur man kan använda dessa verktyg och vad man kan och bör tänka på när man läser, tittar på andras bilder, skriver och lägger ut egna bilder.

Jag tycker att det är en lagom självcensur att tänka att det man skriver och lägger ut, ska kunna ses av alla, det vill säga av såväl chefen och kollegorna, som ens föräldrar och eventuella barn … Även om man sedan väljer att inte göra materialet så öppet, tycker jag att detta är en bra riktlinje. Vem vet säkert vart ens mer privata bilder och statusuppdateringar kan ta vägen om man lägger dem på Internet?

Generellt uppmuntrar jag mina elever att låta sina texter och bilder vara öppna för alla att se på Internet. Samtidigt råder jag dem alltså att inte lägga upp saker som de tycker är pinsamma för dem själva eller deras kompisar eller som de misstänker skulle kunna missförstås av utomstående.

I häftet Ungas integritet på nätet. En guide för föräldrar, pedagoger och andra viktiga vuxna av Johnny Lindqvist och Ewa Thorslund får man bland annat tips kring vad man ska tänka på när man lämnar ut material om sig själv på nätet (Lindqvist & Thorslund 2009, s 17-22). Där finns också mycket bra övningar och diskussionsmaterial med konkreta exempel på trovärdiga situationer och problem som kan uppstå (Lindqvist & Thorslund 2009, s 57-66).

Detta häfte är mycket bra att utgå ifrån för oss som jobbar i skolan!

Vill du läsa häftet?

Lindqvist, Johnny och Thorslund, Ewa (2009), Ungas integritet på nätet. En guide för föräldrar, pedagoger och andra viktiga vuxna, .SE:s Internetguide, nr 5, Stockholm: Stiftelsen för Internetinfrastruktur. Hela häftet kan laddas ner som en pdf här:

http://www.medieradet.se/upload/Broschyrer_PDF/Ungas_integritet.pdf

Det är sommar och sol och jag roar mig med sommarlovsläsning. Jag tar en kurs på KTH och i den ingår att vi ska blogga på Blogger. I sommar kommer jag därför bara att publicera inlägg på följande blogg:

http://cwasteson.blogspot.com/

Inläggen kommer att handla om användning av informations- och kommunikationsteknik i skolan. Jag testar bl.a. webb 2.0, olika lärplattformar och open source-verktyg och -material.

Välkomna!

Den här sidan erbjuder mycket bra material och användbara länkar:
http://medieradet.se/
Särskilt länken till f.d. Tidningen i skolan, numera Mediekompassen, tror jag att jag kommer att ha mycket nytta av i skolan!

Har du använt Medierådets material? Eller har du andra tips på sidor kring medier och mediers påverkan?

Här kan ni se en talande illustration av hur Wikipedia fungerar:

http://www.youtube.com/watch?v=eaADQTeZRCY

Tyvärr har Collage Humor tagit bort möjligheten att bädda in deras film, så ni får gå till Youtube för att se den. Det är dock värt det!