Bollplanket

En modernare variant av påskharen? Glad påsk!

Att växa upp i en liten kommun kan vara mycket bra. Emma, 21 år från Simrishamn, säger till exempel: “Jag kan faktiskt inte begära bättre uppväxtmiljö. Lärarna brydde sig mycket och alla känner alla. Det var så tryggt. Jag älskar min barndom.” När barnen blir äldre är det dock många som lämnar sina små hemkommuner och flyttar till storstäderna. Vad kan detta bero på?

Att många unga människor väljer att lämna kommunen oroar politikerna i Simrishamn. Hösten 2008 fick därför Region Skånes Centrum för livsstilfrågor i uppdrag att ta reda på hur ungdomarna i Simrishamns kommun ser på sin uppväxt och sin framtid. Under november och december 2008 har etnologen Jesper Fundberg och sociologen Lars Lagergren, från enheten för fritidsvetenskap vid Malmö högskola, bett ungdomar i ålder 14 – 21 år att berätta eller skriva om sina liv och sina framtidsplaner. För att få en mer komplett bild har forskarna även varit med på möten mellan ungdomar och kommunens politiker samt intervjuat vuxna som arbetar med ungdomar.

Rapporten är nu färdig och publiceras i ”Ungas uppväxtvillkor och framtidsvisioner. En rapport om att vara ung i Simrishamn” (Centrum för Livsstilsfrågor nr 1, 2009). Den visar att många ungdomar tycker att Simrishamn är en mycket bra ort att växa upp på. Här känner alla varandra, man blir sedd och känner sig betydelsefull. De unga säger att de trivs bra eller ganska bra med sina liv och Simrishamn beskrivs som en mysig liten stad. Särskilt poängterar de hur härligt det är i Simrishamn på somrarna. En flicka som går i årskurs 8 berättar till exempel: “Det bästa är den fina stranden. På sommaren är här hyfsat livligt med turister och här är väldigt fint under våren/sommaren.”

Ungdomarna tycker att vännerna och familjen är viktigast i deras liv, men även skolan spelar en central roll liksom att ha något att göra. Många av ungdomarna vill ha bättre tåg- och bussförbindelser och en del önskar att det fanns fler affärer. Sammantaget visar undersökningen att ungdomarna tycker att det särskilt på vintern finns för få passande aktiviteter och för få ställen att vara på.

Att växa upp i en liten kommun kan alltså upplevas som både tryggt och tråkigt. När man är barn är naturligtvis tryggheten viktig, men ju äldre man blir, desto fler utmaningar söker man. “Jag tror inte politikerna kan göra så mycket. Det handlar inte så mycket om att jag gillar eller inte gillar Simrishamn, utan om att jag vill ha något nytt”, säger Jenny 17 år.

Även om Jenny kanske har rätt i att politikerna inte kan göra så mycket för att få ungdomarna att stanna, kan de folkvalda i alla fall glädja sig över undersökningens resultat. Studien visar nämligen att många av de unga kan tänka sig att återvända till Simrishamn när de blir äldre och själva ska bilda familj. Men först vill de ut och prova sina vingar i den stora världen. De vill resa, utbilda sig och söka spännande jobb.

Vill du veta mer?

Läs hela rapporten ”Ungas uppväxtvillkor och framtidsvisioner. En rapport om att vara ung i Simrishamn” av Jesper Fundberg och Lars Lagergren: http://www.skane.se/upload/Webbplatser/CFL/Texter/SkriftserieNr1UngaSimrishamn.pdf

Ofta när jag talar med skolledare, it-tekniker och politiker (som inte är lärare) får jag känslan att de anser att den moderna skolan inte ska ägna sig åt kunskaper, utan färdigheter. Kunskaper anses förlegat, något som borde förpassas till de dammiga magasinen, tillsammans med alla gamla läroböcker (och lektorer). Istället ska vi använda oss av modern it-teknik och söka material på nätet. All kunskap förändras hela tiden. Vi vet inte hur framtiden ser ut. Våra elever ska stå väl rustade inför framtiden genom kunskaper om hur de kan använda internets sökmotorer.

Därför låter det som ljuv musik när idéhistorikern Sven-Eric Liedman i en intervju säger till Stefan Pålsson på Kolla Källan att…

“den forskning som Louise Limberg och andra bedriver, visar att informationskompetensen är tätt knuten till konkreta kunskaper inom ett visst område. Om man inte har ordentliga kunskaper, är det helt enkelt svårt att bedöma och värdera innehållet på ett kritiskt sätt. Därför måste detta tränas inom ramen för undervisningen i de olika ämnena.”

Detta låter väl klokt och riktigt och borde inte ens vara kontroversiellt? Ändå hör jag så ofta personer, som har stort inflytande över utvecklingen i skolan, påstå motsatsen och det är därför jag tycket att det känns angeläget att skriva detta inlägg. Eleverna behöver både kunskaper och färdigheter. Även om vår syn på världen förändras över tid, behöver vi försöka lära våra elever hur vi beskriver den i dag. Utifrån denna kunskapsbas står de bättre rustade när de själva ska söka och värdera ny information och så småningom kanske till och med bidra till nya kunskaper om vår värld.

Fin  service
Jag gillar verktyget skolbloggen.se jättemycket! Allt finns på plats utan att man behöver installera det på ett webbhotell och själv installera plugins. Vilken service!!!

Var medveten om synligheten via skolbloggens profilsida
Jag känner mig dock osäker över miljön runt omkring bloggen eller bloggarna. När eleverna skapar sina användarkonton på skolbloggen.se och skriver vilken skola de går på och lägger upp en avatar, så blir deras profilsida synlig på google och andra sökmotorer. Bloggen kan du begränsa synligheten på, men inte profilsidan. Hur ska man handskas med detta? Kan vi få kritik för att vi inte skyddar våra elever tillräckligt?

Jag är alltså inte bekymrad över inställningarna i Wordpress. Dessa kan eleverna själva styra över. Utan det är den omkringliggande miljön på skolbloggen.se jag bekymrar mig över. Inte ska vi väl uppmuntra våra elever registrera sig under pseudonymer?!

Profilsidan på skolbloggen.se hittas direkt av google och andra sökmotorer och den visar citat ur elevernas blogginlägg och kommentarer. Dessa kan man klicka på och har eleven inte stängt sin blogg helt för utomstående läsare är man inne i deras texter och läser deras tankar. Även om eleven inte någonstans i sin blogg skrivit vad han eller hon heter, så framgår det alltså via profilsidan vem som författat bloggen. Det har dessutom visat sig att även om bloggen är helt stängd, så att bara administratören kan läsa den, så ligger citat från bloggen på elevens profilsida.

Jag vill helst att bloggarna är lättillgängliga för lärare, kurskamrater och föräldrar, utan att läsarna ska behöva vara registrerade användare på bloggen. Vi ska ju inte skriva om några statshemligheter och man lär sig mycket av att bli läst och av att läsa varandras texter. Samtidigt vill jag inte att eleverna ska kunna hittas av vem som helst som googlar på deras namn, d.v.s. om inte eleverna själva tycker att det är ok eller till och med önskar det …

Bilda dig gärna en egen uppfattning
Är du själv registrerad på skolbloggen.se så ta en titt på din egen profil  och på ditt RSS-flöde, eller för all del titta på mitt så ser du mängder av citat från olika inlägg och kommentarer som jag har skrivit den sista tiden. Även det som jag skriver på bloggar som inte är sökbara ligger där till beskådande och det är bara att klicka sig vidare. Visst kan vi begränsa synligheten på bloggarna, men då minskar vi som sagt även tillgängligheten. Och profilsidan med namn, skola, avatar och citat ur bloggen finns på Google oavsett vilka inställningar vi gör!

Vad tycker du?
Det skulle vara intressant att höra vad du tycker i den här frågan!

Läste artikeln “Sov på saken så löser det sig” av Henrietta Johansson, publicerad i Sydsvenska Dagbladet 17 mars 2010, och slogs av tanken att det är det som är felet. Sover man inte ordentligt, kan man inte tänka ordentligt. Man kan inte heller vara kreativ. Har man småbarn får man sällan sova sött – utan snarare tungt, hårt och kort. Samtidigt tvingas man att ägna sig åt avancerad problemlösning flera gånger varje dag. Min 1½-åriga dotter väcker mig flera gånger varje natt. Alltså … …  … Vad var det nu jag skulle säga?

Att presentera sina idéer i skönlitterär form är ingen dum idé

Så fort jag har fått en idé, som verkar vara bra och intressant, längtar jag efter att få dela med mig av den. Jag försöker ge tanken ord, förklara den för mig själv och gärna pröva den på någon annan. Kommer mina argument att hålla? Ju mer övertygad jag blir om att tanken faktiskt håller, desto större blir min lust att sprida tanken vidare. Jag vill övertyga även andra. Men då räcker det så klart inte att min tanke i sig är sann och riktig. Jag måste formulera mig så att andra förstår vad jag menar och vill ta tanken till sig.

Frågan blir då hur jag mest effektivt kan sprida min idé. Jag har redan ett innehåll, nu måste jag välja en presentationsform. Det naturligaste kan tyckas vara att jag rakt upp och ned redogör för vad jag kommit fram till, hur jag kom fram till det och vad det kan få för konsekvenser och att jag understödjer min framställning med en mängd argument. Men då slår mig tanken: skulle det inte vara intressant att ta reda på om det kan finnas andra, ännu mer effektiva sätt, att föra fram sitt budskap?

För att försöka ta reda på detta har jag valt att studera en av historiens främsta vältalare, nämligen Marcus Tullius Cicero (106-43 f Kr). Cicero är än idag vida känd för sin förmåga att hålla övertygande tal och för sina kunskaper inom ämnet retorik och när jag läser Om talaren. Första boken [1] slås jag av att den då mogne och livserfarne Cicero valt att presentera sina samlade kunskaper om retoriken i form av en skönlitterär text. [2] Syftet med detta inlägg kommer därför att vara att försöka ta reda på fördelar och nackdelar med detta val.

För att få lite struktur på mina tankar har jag valt att utgå från de tre plikter som Cicero anser att varje talare har, när han eller hon vill övertyga någon om något, nämligen docere (att övertyga med hjälp av sakargument), movere (att övertyga genom att engagera) och delectare (att övertyga genom att inge förtroende).

Det finns många fördelar

Istället för att skriva en avhandling i retorik har Cicero alltså valt att skriva fiktion. Om talaren handlar om några vältaliga och berömda romare som träffas och börjar diskutera talekonstens teori och praktik och vi får i dialogform ta del av deras digra kunskaper och stora vältalighet.

Docere

En uppenbar pedagogisk fördel med det valda framställningssättet är att de fiktiva personerna kan delta i diskussioner där de får representera olika förhållningssätt, åsikter och argument. På så vis görs argumentationen tydligare för läsaren. De olika karaktärerna i boken kan dessutom leva som de lär och därmed fungera som ”levande” metaforer för de olika ståndpunkter som Cicero vill föra fram. Genom att läsaren får talekonsten belyst ur så många olika perspektiv får han eller hon en mycket gedigen teoretisk bildning i ämnet. En annan viktig fördel är att de olika karaktärerna i boken kan göras så vältaliga, att läsaren får uppleva konkreta exempel på hur man kan umgås och uppföra sig, argumentera för och emot en ståndpunkt och hur man kan överväga. Läsaren får alltså praktisk erfarenhet samtidigt som han eller hon tar del av teorin.

Movere

En uppenbar dramaturgisk fördel är att Cicero kan skapa spänning genom att låta olika ståndpunkter stångas mot varandra och kanske stå olika starka vid olika tillfällen för att till slut låta den med bäst underbyggd argumentation vinna (d v s hans egen ståndpunkt). På så vis kan texten bli mer dramatisk och intressant. En annan viktig fördel är att de fiktiva personerna och romanens handling kan väcka intresse i sig. De olika karaktärerna kan representera olika typer av människor med olika typer av bakgrund. Dessa kan läsarna känna igen, förhålla sig till och kanske t o m känna igen sig i.

Delectare

En uppenbar trovärdighetshöjande fördel är att Cicero i bokens företal kan skriva att han visserligen inte själv varit med om det som han nu ska berätta, men att han fått det återberättat för sig av en god vän som faktiskt själv varit med.[3] Vi ska som läsare alltså tro att det som följer är sant. Genom att Cicero lägger sina ord i munnen på välkända och skickliga talare ökas läsarens förtroende för de åsikter som förs fram. ”Om dessa framstående män har sagt det, så stämmer det väl, med tanke på hur framgångsrika de har varit?” En annan viktig fördel är att Cicero kan ge romanens huvudpersoner egenskaper som han inte nödvändigtvis har själv. Han kan skriva positivt om karaktärerna och låta dem göra och säga bra saker. Cicero drar sig troligtvis för att berömma sig själv genom att skriva ”där fick jag verkligen till det”, men när han låter karaktärerna berömma varandra känns det oförargligt.

Men det finns också nackdelar

Finns det då inga nackdelar med det valda framställningssättet? Jodå, myntet har även en baksida och jag kommer nu därför att räkna upp några av de mest uppenbara problemen med framställningssättet.

För att hans nedskrivna dialoger ska kännas trovärdiga, måste Cicero bl a behålla talets redundans. Ett redundant språk kan visserligen bli tydligare, men i nedskriven form riskerar det att bli tjatigt och Cicero riskerar därmed att förlora sina läsares intresse. En annan risk är att Cicero, och därmed även läsaren, emellanåt förlorar sig i ovidkommande detaljer. På så vis riskerar delar av budskapet att gå förlorat. Verket kan också upplevas något otydligt eftersom skönlitteraturen, till skillnad från saklitterauren, är mer öppen för olika tolkningar. Skönlitteraturen kan dessutom, på gott och ont, ta sig större friheter och framställningssättet kan därmed bli mer manipulativt. Det kan vara svårt för läsaren att ha synpunkter på Ciceros åsikter och budskap – det är ju inte han utan hans karaktärer som står för argumentationen.

Avslutning

Att välja romanformen när man vill övertyga andra om sina idéer har absolut sina goda sidor. T ex lyckas Cicero i sin bok Om talaren att dra nytta av de pedagogiska fördelar, som det innebär att låta olika fiktiva personer debattera kring det budskap som han vill föra fram. Han utnyttjar också väl de dramaturgiska fördelar som skönlitteraturen kan erbjuda genom att låta diskussionernas vågor bölja fram och tillbaka och genom att skapa karaktärer som läsarna kan identifiera sig med. Genom att hävda att det han skriver är sant och genom att ha skaffat sig så gedigna kunskaper om det som faktiskt hände och de personer som var inblandade, kan Cicero få berättelsen att verka trovärdig. Eftersom karaktärerna dessutom är kända för att vara auktoriteter på det område som diskuteras, ökar han skickligt läsarnas intresse för det som tas upp i texten. Den viktigaste nackdelen med att välja ett skönlitterärt framställningssätt verkar vara att budskapet riskerar att bli mindre tydligt. Saklitteraturen strävar på ett helt annat sätt efter att vara entydig och ha en klarhet och enkelhet. I Om talaren är det inte uttalat vilken ståndpunkt som är Ciceros egen. Detta kan bidra till otydligheten. Att våga visa och bemöta motargument ökar en författarens trovärdighet, men hur påverkas trovärdigheten av att författaren gömmer sig bakom sina karaktärer? Cicero löser problemet genom att i bokens förhållandevis långa företal ingående redogöra för sin syn på retoriken.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att Cicero tar väl vara på de möjligheter som skönlitteraturen erbjuder, samtidigt som han skickligt undviker de flesta av fällorna. Det finns med andra ord all anledning att överväga vilken redovisningsform man ska använda sig av när man vill föra fram sina idéer. Den idag mest använda tekniken är inte nödvändigtvis den mest effektiva. En annan slutsats vi kan dra är att om vi är medvetna om för- och nackdelarna med det framställningssätt vi väljer, har vi mycket större möjligheter att få andra att förstå vad vi menar och vilja ta tanken till sig.

Litteraturförteckning:

Cicero, Marcus Tullius, Om talaren. Första boken, i översättning och med inledning och kommentarer av Birger Bergh, Retorikförlaget 2008.

[2] Han är i gott sällskap; Platons Dialoger är skrivna på liknande sätt.

[3] Cicero, Om talaren. Första boken, s 34.

“cicero” by antmoose, CC (by).

Jag läste i dag ett kort inlägg av Heidi Avellan på Sydsvenska Dagbladets ledarsida. Inlägget hade rubriken “Dumburk” och beskrev vilka oerhörda skillnader tillgången till tv-mediet kan innebära. Avellan skriver:

“TV når fler än internet och förändrar verkligen livet – inte minst för u-landskvinnor. Time rapporterar om när kabel-TV kom till avlägsna byar i Indien och kvinnorna äntligen började gå till marknaden utan sina män och drömma om en flickbaby. Dessutom är TV oslagbart när det gäller vuxenutbildning i u-länder.”

För mig var detta något av en tankeställare. Hur är det för dig?

“Paan, Phone and Picture” by Raveesh Vyas, CC (by, sa).

Jag är lite avundsjuk på dem som är ungdomar i dag. De har facebook (och e-post och twitter och skype) redan innan de skiljs åt p.g.a. nya utbildningar, resor och jobb. Att leta rätt på alla dem som man velat hålla kontakt med men inte lyckats (för att man inte orkade eller kunde brevväxla med dem tillräckligt regelbundet via snigelposten) – det är en tuff uppgift. Ungdomarna kommer att få allt nästan gratis!
Fy, vad orättvist!

Hur gör du för att återknyta kontakter?

“Grandpa´s friends” by freeparking CC (by,nc).

Några av mina elever undrar varför vi ska jobba med bilder och medier på svenskan. Kan vi inte ägna oss åt svenska istället?! Med “svenska” verkar dessa elever syfta på författare och romaner, språkhistoria, skriva texter (men inte på en blogg) och hålla muntliga föredrag. Dessutom verkar de tycka att inte bara formen, utan även stoffet ska vara begränsat till dessa sfärer. Tror de att de ska lära sig mindre “svenska” om vi även talar om bilder och andra medier? Är de oroliga över sina betyg? Jag förstår inte riktigt.

Har ni tips på hur man ska kunna få sina elever förstå att det är viktigt och kul att kunna detta och att det ingår i kursen?

Här nedan kommer några citat från betygskriterierna för kursen i Svenska B (ni anar kanske att eleverna och jag inte hade svenska a-kursen tillsammans ).

Vad gäller användandet av bilder står det i betygskriterierna för VG:

”Eleven gör iakttagelser om bildbaserade mediers uttrycksmedel och analyserar självständigt sådana medier.”

Och för MVG står följande:

”Eleven tolkar bildspråk och uppfattar olika innebörder i lästa texter.
Eleven analyserar och bedömer i tal och skrift argumentationen i olika slags texter och medier och drar egna slutsatser.”

Vid det nationella provet i svenska (som de kommer att göra till hösten) läggs det stor vikt vid bilder och andra medier. Detta kallas för det utvidgade textbegreppet.

“love & hate” by *_Abhi_* CC (by).

Har ni andra tips på hur man ska kunna motivera dessa elever? Att man har stor nytta av att kunna det verkar inte bita på dem (men det kan i och för sig inspirera de andra eleverna i klassen) … utan de verkar vilja läsa det i styrdokumenten. (Detta gäller för övrigt även frågan varför vi behöver använda datorer och it på svenskan … för det är ungefär samma elever som protesterar mot det.)  Så jag är tacksam för konstruktiva råd!

Visst önskar jag att alla ska tycka att allt vi gör på svenskan känns viktigt och roligt, men samtidigt inser jag att alla elever inte kan älska allt jag planerar i en kurs. Ändå måste väl mitt mål (minst) vara att alla elever förstår varför vi gör vad vi gör och accepterar det, eller vad säger ni?

Läste i dag ett välformulerat inlägg om hur vi bör förhålla oss till varandras bloggposter. Inlägget är publicerat på The Edublogger och skrivet av Sue Waters. Rubriken lyder How Do You Feel When Someone Copies and Pastes Your Post?

Visst har hon rätt i att det är underbart att gilla andras texter. Det är också underbart att bli gillad. Om vi berättar varifrån citat kommer, kan vi uppmuntra och sporra varandra. Om vi istället stjäl texter eller avsnitt ur texter från varandra, förstör vi för alla.

Sue Waters ger i sitt inlägg konkreta och pedagogiska råd kring hur vi kan sprida material vi gillar och samtidigt ge beröm och ansvar till materialets skapare.

Hur gör du?